Taiteilijat O

KUUKAUDEN TAITEILIJAN VALINTA | KULUVA KUUKAUSI | ARKISTO

KUUKAUDEN TAITEILIJA, MARRASKUU 2006:
Caroline Slotte

"Ja näin on menneisyytemme laita. Turhaan me yritämme herättää sitä henkiin, älymme ponnistukset ovat hyödyttömät. Menneisyys kätkeytyy älymme alueen ja älymme toimintakentän ulkopuolelle, johonkin konkreettiseen kappaleeseen (aistimukseen jonka tämä konkreettinen kappale kykenisi antamaan meille), jota me emme osaa aavistaa."

Marcel Proust: Kadonnutta aikaa etsimässä; Swannin tie (s. 54)

Det funna objektet

Gamla föremål har en förmåga att vända vår blick mot det förgångna, att peka tillbaka på sin egen livshistoria. När jag i mitt arbete utgår ifrån begagnade keramiska eller textila objekt är det denna symbliska förbindelse med det förflutna som fascinerar mig. Liksom fotografier, kläder och andra lämningar efter levda liv är dessa objekt märkta av ett okänt subjekt. Spåren efter användaren, ibland tydliga i form av sprickor eller hack, ibland mindre tydliga, är markörer utifrån vilka jag associerar vidare. Genom konkreta ingrepp i materialet vill jag peka på de berättelser föremålen bär på. Minnen är ett nyckelbegrepp. Jag önskar i mitt arbete indikera den svunna tidens närvaro i det mänskliga medvetandet och i de föremål vi omger oss med. Låta stumma föremål komma till tals.

För mig som materialbaserad konstnär är utförandet i sig av stor betydelse, även om mina verk har en konceptuell utgångspunkt. Är arbetet bakom verket tidskrävande eller hastigt, ömt eller aggressivt? Vilka tankar och attityder döljer sig i tillvägagångssättet? Allt detta laddar verket med betydelser. I mitt arbete strävar jag efter en metod som samspelar med ursprungsmaterialet. Jag broderar på broderier, framprovocerar sprickor i keramik.

Tematiskt rör jag mig dels i en traditionellt kvinnlig sfär där hemmet och köket med alla dess sysslor står i fokus, dels i en mer internt keramisk sfär där jag öser inspiration ur den industriellt framställda keramikens historia. Det mönster som utkristalliserar sig i detta "att vara kvinna" intresserar mig. Jag känner igen mig och detta igenkännandet är förbundet samtidigt med både motvilja och trygghet. Kanske är jag inte så fristående, så unik, som jag trott. Det finns en kontinuitet i tillvaron som sträcker sig ut över mitt eget livs gränser. I mitt liv upprepas skeenden ur min mors, min mormors liv. Jag är en del av en kedja.

Sprickor och andra keramiska historier

Sprickans symbolik, dess emotionella och betydelsemässiga laddning, är ett centralt element i flera av mina keramiska verk. Sprickor vittnar om en olycka, en tragedi. Jag har i mina arbeten valt ett alternativt perspektiv och ser det defekta och ofullkomliga, inte som en brist, utan som en meningsbärande tillgång. I undersökandet av sprickornas emotiva och narrativa möjligheter har jag utvecklat en teknik för att skapa teckningar bestående av autentiska sprickor. Genom att skära in linjer på baksidan av föremålet tvingar jag det att spricka upp i den bild jag önskar.

På mormors trappa

En annan grupp utgångsobjekt är handgjorda korsstyngs- och stramaljbroderier. Jag ser i dessa ett intressant uttryck för kvinnlig skaparlust, men finner det problematiskt att denna kreativa kraft pressas in i så stereotypa former. När jag omarbetar second hand-stramaljarbeten är det med en önskan om att tillföra broderiet en glimt ur en upplevd verklighet.

Utgående ifrån mina egna barndomsfotografier har jag broderat in mig själv och mina systrar i dessa universella sommarparadis. Barndomsfotografierna refererar till barndomsminnen. Fotografierna bevisar att vi var där, att någon var där med oss, och tog bilder. Genom familjebilderna konstruerar vi en vackrare bild av oss själva, en fasad där alla suspekta element är bortsorterade. Idealbilden fungerar som en försäkran, både för familjen själv och för omvärlden, om en lycklig och intakt helhet. Vårt sätt att behandla familjefotografier på avslöjar vilken makt dessa innehar. Riv itu fotografiet av en människa och du har utfört en rituell handling.

divider